Lite småprat…

07/05/2013

Ja, så var det redan tisdag. En tisdag som kanske inte började så särdeles bra. Vaknade med huvudvärk som är självförvållad, men inte baksmälla utan fel arbetsställning vid skrivbordet. Om man sitter som en korkskruv när man arbetar vid datorn så kan man gärna ha huvudvärk. Och då har jag dessutom lärt ut ”skrivbordsergonomi” på yrkesskolan i tiderna. Suck…
Nå hur som helst, jag steg upp och tog min morgondusch medan maken fixade morgongröt och -kaffe. Sen fönades det och fixades med kalufsen och plötsligt kunde jag konstatera att jag var klar för avfärd! Så var maken också, så vi satte oss i bilen och startade färden till stan. På halva vägen upptäckte jag att jag glömt min kalender, cigen och att kolla om jag drog ut kontakten till plattången! Nå, kalendern och cigen klarar jag mig utan (och krisar det med nikotinabstinens så finns det cig i butiken, men så krisigt blir det mycket sällan för mig), men blotta tanken på att min plattång ligger och pyr på toaletten gör mig hyper!!

Jag ”kelade tillbaka” och konstaterade att jag gjort som jag alltid brukar, per automatic! Och mycket riktigt, när jag kom hem rusade jag in på toa och kollade, och där hängde min plattång så snällt med kontakten utdragen och allt. Hade detta hänt för ett år sedan, så hade jag tvingat maken att vända så att jag fick komma hem och kolla saken! Nu drog jag några djupa andetag, gick igenom händelseförloppet från morgonen och kunde alltså konstatera att allt var okay. Jag hade en tid att passa hos min kosmetolog, och när vi kom till hennes mottagning konstaterade jag att jag var en halvtimme för tidigt!!! Nog för att jag brukar vara i tid, men det här var vad jag kallar ”överkurs”. Maken tittade på mig från sidan och undrade hur i hela friden jag var klar sååå tidigt. ”Hmppfff” kom det från mig och en bläng i retur. Sen åkte vi en sightseeing till småbåtshamnarna och sniglade oss igenom villakvarteren tills klockan blev ”rimlig väntetid”, d.v.s. cirka 10-15 minuter att bläddra i skvallertidningar och varva ner.

Jag har i alla fall en trevlig eftermiddag att se fram emot, då fyra av mina väninnor kommer hit på palaver. Vi skall delta i en mässa som går av stapeln om en dryg vecka, och vi har litet kvar att planera. Det brukar alltid vara möten fulla av skratt, skämt och intressanta diskussioner, så jag väntar ivrigt på att klockan ska bli 15.00. Tills dess ska jag kanske arbeta litet för livets väsentligheter.

Ha en bra dag.

Självömkan är skönt ibland…. Men inte för länge.

04/05/2013

Här sitter jag, nyfriserad, nynoppad (ögonbrynen) och snart nymanikyrerad också, men ändå känns det inte riktigt som det ska. Maken åkte ut på en cykeltur och jag är sååå aaaaaviiiissss!!! Mitt knä klarar inte av att trampa cykel just nu (hoppeligen senare i sommar) och jag hade ju så gärna velat följa med ut och cykla, som jag älskar. En 450 €uros Tunturi damhoj hänger på spiken i garaget och längtar ut medan maken är ute och pedar med ”Gustav Monark”, som har hållit henne sällskap ända tills nu. Mitt hjärtas kung heter Gustav i mellannamn, och cykeln heter Gustav, av märket Monark, så varför tror ni vi köpte den, barnen och jag? Ska sanningen fram så var det jag som valde ut den.

Jag är ingen vän av självömkan, det leder absolut ingenvart, och man blir bara deprimerad, för att inte tala om hur ledsamt det är för omgivningen. Hade jag ”ynkat” mig själv på samma sätt som jag blev då jag var liten och skulle överbeskyddas på alla tänkbara sätt av mor- och farföräldrar, så hade jag inte varit den jag är idag. Det kan jag tacka mina kloka och förutseende föräldrar för. Dom fick ta mycket s-t och många hårda ord av sina respektive föräldrar för att dom var så ”hårda och stränga” mot mig, men det är jag tacksam för idag. Till saken hör att jag är född med ett bråck i nedre delen av ryggraden, som har saboterat mina ben och min rygg en aning. Men jag rör mig ganska obehindrat och kan göra det jag vill göra – åtminstone nästan allt jag vill – och det jag inte kan göra har jag ingen konstruktiv användning för, tröstar jag mig med.

Men ibland har även jag mina dåliga dagar, som idag. Kan tänka mig att det hänger samman med kilometersimningen igår med vattenlöpning till ”efterrätt”, och sen ett lågtryck som är på kommande. Jag känner i mina leder när det är illväder på gång (nu låter jag som en gammal torpargumma, jag vet). Värken går snart över, men stelheten måste jag jobba med för ett är säkert: jag ska upp på den fördärvade cykeln minst en gång innan sommaren är slut, och jag ska trampa två varv runt kvarteret. Åtminstone! Och Maria, min fysioterapeut, är med på noterna, så det blir nog så. Fortsättning följer..

Nu är det slut på självömkan, ska fixa lördagens TV-godis åt mig och ”Gustav Monark”. Ha en skön kväll, allihop!

Hockey

03/05/2013

Gofredag. Klockan är snart 22.30 och många av mina medmänniskor sitter som nitade framför TV:n när ”Jellonen” spelar hockey. Inte jag! Hockey har aldrig intresserat mig det minsta, utom när Sverige-Finland spelar, förstås. Då kan jag faktiskt genomlida en match, och tro mig, jag hejar på Finland, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Detta trots att jag har växt upp i Sverige, och gissa om jag fick på nöten när jag hejade på Finland då jag bodde i Sverige! I synnerhet om Finland förlorade….. Men jag stod upp för mitt fosterland och försvarade dem med att ”man kan inte vara bäst i allt”.

Jag vet inte riktigt vad jag är för en kuf, men fotboll och ishockey har aldrig lyckats fängsla mig så till den grad att jag kan ta mig igenom ett helt VM. Jag blir rent sömnig när jag ser fullvuxna karlar jaga efter en boll på gräsplanen eller en gummibit på isen, bara för att få tag i den och sparka eller smälla till den så att den hamnar i ett nät eller ”i vägen” för någon annan. Samma sak gäller för Formel 1. Att sitta i timtal och kolla på ett gäng killar som sitter i kufiska fordon och kör runt, runt, runt, in i någon depå, ut igen och sen runt, runt… Och ett jäkla oväsen till på köpet. Maken är i en helt annan värld när det är Formel 1 på TV, då finns det inget annat. Men det är honom väl unnat, för det är ändå ganska stillsamt med Formel 1. En förgrymmad svordom om någon av hans favoriter blir för långt bak i ledet, ett stön om någon blir påkörd eller ett jubel om någon favorit vinner ett lopp. Inga utsvävningar av värre sort, alltså.

Det är tur att det finns annat att göra så att man inte behöver sitta och irritera sig på saker man inte förstår men ändå måste ha en åsikt om, som min käre far brukade göra, frid över hans minne. När det kom ett TV-program han inte gillade så var det kommentarer från början till slut om allt och ingenting. Jag var ganska ung när pappa och mamma ännu var gifta så jag hade ingen talan utan det var bara att sitta tyst och försöka urskilja det som sades på TV:n från pappas muttrande, svärande och klagande. När jag blev äldre hade mor och far gått skilda vägar så det var lugnt framför TV:n hemma hos oss, men satt jag någon gång hemma hos pappa och tittade på TV så kunde jag resa mig och gå när han började. Fick liksom aldrig en chans att be honom hålla klaffen, men å andra sidan säger man ju inte så åt sina föräldrar. Inte om man är född på 50-talet i alla fall.

Såja, nu har jag ondgjort mig över fotboll, ishockey och Formel 1. Kanske dags att täppa igen nu, så att man inte gör sig ovän med tidigare nämnda medmänniskor. Det är i alla fall skönt att vi lever i ett fritt land, så att jag inte behöver titta på fotboll, ishockey eller Formel 1 om jag inte vill.
Ha ett bra VM, folks. Må bästa lag vinna.

Vårens första glass!

01/05/2013

Maken och jag satt och filosoferade över vad som kunde tänkas vara en lämplig 1:a Maj-sysselsättning, och det slutade med att vi satte oss i bilen och styrde nosen mot Hangö. Nog för att det hade funnits tusen saker att uträtta i trädgården, men som nu ingen av oss är direkt trädgårdsfantaster så går vi i krok runt krattor, skottkärror och spadar tills de mer eller mindre kommer emot oss av egen kraft. På vägen ner blev jag sugen på glass, så när vi kom till Hangö stannade vi vid första bästa glasskiosk. Njutningsfullt slickande på våra glassar promenerade vi sedan längs stranden och tittade på vårrusiga barn, hundar och ungdomar som klättrade på klipporna, sprang i sanden eller vandrade i sakta mak längs strandpromenaden. Många hade sina studentmössor på sig, och det väckte minnen av min egen examensdag.

Jag tog merkonomexamen 1996, och min kära far och farmor propsade på att jag skulle ha mössa när det nu fanns att skaffa. Det blev en mössa med grå silkestofs i ett långt band som hängde ner från mössan. Stilig jo, men inte helt praktisk.
Den där tofsen fick vara med om ett och annat under festandet senare på kvällen, för den hade en benägenhet att ”doppa sig” i diverse drycker, så det blev att skaka och torka med jämna mellanrum. Någon sade ”du kan snart få en bra fylla bara av att suga på den där tofsen”. Urrkkk…. Nå, kvällen blev sen, eller ska vi hellre säga att det blev tidig morgon, och jag skulle till fotografen och därefter på min kusins bröllop. Som tur var lyckades jag kravla mig ur sängen i hyfsad tid, för det blev ”tofs-restaurering” som första punkt på dagens agenda. Det var ett shamponerande, sköljande och fönande på den eländiga skapelsen innan den kunde kallas tillräckligt representativ för att få vara med på ”studentfotot”. Sen skulle man få ordning på anletsdragen, och med de kunskaper jag hade om make up, täckstift och annat på den tiden (inga alls!), så fick det räcka med läppstift och mascara, huujedamej! Allt detta till ackompanjemang av en dundrande huvudvärk, och inga painkillers hade jag hemma heller! Sen iväg till fotografen, som nog tittade litet skeptiskt på mig innan han bjöd mig att sitta ner. Kan lugnt säga att bilderna blev inte bra. På något sätt lyste det igenom att jag hade haft en sjuhelsikes rolig examensfest.

Efter den katastrofala fotograferingen var det bara att åka hem, stjälpa i sig några koppar starkt kaffe (ingen människa med normala smaklökar hade druckit det kaffet, jag lovar!) och vila en stund tills brudens syster skulle plocka upp mig. Som tur var hade hon huvudvärkstabletter i sin väska så jag tiggde ett par av henne. Väl inne i kyrkan hade jag precis satt mig i en bänk när någon upplät ett klarinettsolo som höll på att lyfta av huvudet på mig (nej, jag hade inte tofsmössan på mig nu)!!! Jag frågade kära morbror om den där klarinetten skulle spela hela vigseln igenom och han svarade ”nej kära du, det blir nog orgel också!”. Oj stööön!! Nå, jag överlevde den biten med, och började sakta mak se fram emot kaffe – starkt förhoppningsvis – och tårta på mottagningen. Efter den dagens pärser blev det garanterat sängen, och omsluten av Morfei armar slumrade jag så småningom in till minnet av klarinettblås och orgeldån.

Tänk vad en glass och en massa vita mössor kan göra för minnet, hörni!

Humlesurr

28/04/2013

Satt idag på terrasen och läste med en kopp nybryggt kaffe bredvid mig på bordet, när första humlan (för mig i alla fall) kom surrande tätt förbi. Där satt man med kaffekoppen, i solskenet och med en bra bok. Nytvättade lakan på klädstrecket, mätt och belåten efter sen lunch på makens lasagne, och jag undrade; kan man ha det bättre än så här?

Visst finns det en del övrigt att önska i tillvaron, men det är ändå världsliga saker om man tänker noga efter, och man behöver inte tänka så väldigt noga heller. Vi har varandra, vi har hälsan, vi har tak över huvudet och mat på bordet. Vi har jobb som ger oss taket över huvudet och maten på bordet. Vi har barnen, barnbarnen, våra mödrar, våra vänner, och sist men inte minst har vi vår katt. Det är så många som inte kan räkna upp ens hälften av detta och ändå är nöjda och lyckliga på sitt sätt, för dom kanske inte vet om något annat, vad vet vi?

Som jag satt där och filosoferade i solskenet, med humlorna surrande och fågelkvittret omkring mig, började jag tänka på min ”resa”, och funderade när jag senast känt mig så tillfreds med tillvaron? Jag kom fram till att jag inte kunde minnas när jag gjort det, och inte har jag suttit ner och funderat över vad jag har att vara lycklig och tillfreds över heller. Jag har inte givit mig själv den tiden till reflektion, utan bara susat omkring och försökt vara på en massa ställen samtidigt utan att lyckas, försökt göra en massa saker samtidigt utan att få något vettigt gjort, medan tiden har runnit iväg utan att man ens har hunnit stanna till och känna dofterna omkring sig. Det ska vara slut på det nu! Den här vintern har varit så lång och kall, men samtidigt så intressant och utvecklande på många sätt. Jag har lovat mig själv att jag ska ta vara på tillvaron på ett helt annat och bättre sätt än tidigare. Livet är ju ändå till för att levas!

Resan

26/04/2013

Jag talade ju om min ”resa” igår, och än en gång kunde jag konstatera att det här första året har gjort underverk med min stresströskel! För ett år sen kunde jag få panik om något oförutsett (läs: något jag inte planerat) dök upp, och jag for omkring som en berusad humla för att få kontroll över det som jag kallade ”situationen”. Nu tog jag det väldigt lugnt, och därmed föll bitarna på plats en efter en, utan att jag egentligen behövde anstränga mig speciellt mycket. Ja, och så har jag ju en äkta hälft som drar sitt strå till stacken när helst det behövs. Allt är klart som jag planerat skulle vara fixat, och själv är jag lugn, glad och nöjd när jag vet att jag kan åka på mitt ”veckoplask” utan att ha någon som helst stress.

Det ska ju nämnas att jag har haft en mycket kär vän med på min ”resa”, som hjälpt mig få kontroll över mitt kontrollbehov (ööhhh, hur blev det där nu då?), och med hennes Expressionistiska konstterapi har jag gått från klarhet till klarhet med fenomenet. Jag har till och med kommit underfund med vari det bottnar, tack vare henne! Det finns de som jag diskuterat saken med, som menat att dom inte skulle vilja kalla mina egenheter för kontrollbehov, men när det går ut över dem i omgivningen som står en nära och det blir en pina även för dem, då är det dags att ta tag i problemet. Så var det för mig! Nu kan jag till och med lämna armbandsklockan hemma utan att gripas av fullständig panik, vända bilen och köra 10 km tillbaka för att få tag i den förbaskade klockan! Samma gäller för telefonen. Har jag glömt den hemma så får den bli hemma, annat var det förr! Då skulle den jädrans luren alltid vara med överallt.

Och som den tidspolis jag också var (och är nog litet ännu, men utan panik och hyperventilation), så hade jag en obehaglig benägenhet att gå folk på nerverna med att vara tio-femton minuter före alla andra på plats, och sen stå och morra över att ingen kommit ännu! Stackars maken var den som utsattes mest. Varje gång vi skulle på födelsedagskalas eller något annat som var bestämt till ett visst klockslag, så stod jag fixad, mejkad och klar tjugo minuter före vi ens behövde fundera på att starta, medan maken låg och läste en tidning i godan ro och hade inte ens funderat på vad han skulle ha på sig!! Alla dessa tillfällen slutade med att jag satt och gormade över att vi skulle bli försenade, och varje gång kom vi allra högst 5 minuter för sent! Inte godtagbart enligt min uppfattning, och jag brydde mig inte om att ingen ens kommenterade vår sena ankomst, jag surade och blev inåtvänd mot min stackars lagvigda. ”Den akademiska kvarten” har aldrig tilltalat mig, kommer väl aldrig att göra det heller eftersom jag finner det respektlöst, men jag har lyckats med konststycket att ta det med ro. Det är ju inte jag som ska skämmas. Och jag har till och med blivit försenad själv utan att få panik och hyperventilera så fort tiden springer en minut före mig.

Ha ett skönt veckoslut, och vad ni än gör; stressa inte!!!

Tiden springer ifrån mig!

25/04/2013

Hej allihop

Long time no see, får man väl säga. Jag ÄR en dålig bloggare, jag vet, men nu har jag börjat arbeta på att få ihop en hemsida så det ska väl bli litet mera av den här varan sen, hoppas vi. Jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att det är jag själv som jobbar med hemsidan, det har jag varken tid eller nerver till, men jag har hittat en web-master som dessutom verkar vara tankeläsare, för han har lyckats få till min sida in i minsta detalj hittills, och då fick han verkligen inte många ledtrådar!

Jag har inte vågat titta tillbaka när jag senast bloggade, men jag vet att det är otroligt länge sen. Jag är ganska ringrostig måste jag säga. Men det har varit en resa tills idag, må ni tro! I september 2012 började jag på en utbildning till Mental Tränare, och för en vecka sedan var första året klart! Vart tog det vägen??? Ingen kan ge mig svar på den frågan, inte ens jag själv. Men så mycket kan jag säga att jag är inte den jag var för ett år sedan vid samma tidpunkt! Vårt första år på den här utbildningen gick ut på att arbeta med oss själva, det är ju en förutsättning att man är god vän med sig själv innan man börjar hjälpa andra människor att påbörja deras inre resa. Visserligen har jag nog arbetat med mig själv på andra sätt och med andra metoder, och jag kan säga att dessa två metoder har kompletterat varandra från början till slut. Mycket har fått mig att fundera över mitt tidigare beteende, och skammens rodnad har många gånger färgat mina kinder när jag tänkt tillbaka på vad jag kan tänkas ha orsakat min omgivning, men det är aldrig försent att ta itu med saker och ting och i synnerhet om det är förenat med sådan befrielse och glädje som den här resan har varit hittills.

Jag ska fortsätta min inre resa ett litet tag till, och ni ska få följa med på den. Men nu slutar jag för den här gången, för mitt älsklingsprogram kommer snart på TV och jag tänker unna mig att se på det innan jag fortsätter med det jag tänkte göra innan jag började blogga: Mangla lakan!

Vi hörs igen

Mariann

Hej igen

21/03/2012

Länge sen sist, må jag säga! Jag är absolut ingen bra bloggare, min ”hårddisk” är för full av allt möjligt annat för att det ska få plats en liten mapp med ”bloggdags” i den. Åtminstone har det varit så den senaste tiden.

Sedan december 2011 har jag försökt få fart på min lilla ”bifirma” som skall hjälpa mina medmänniskor till ”välbefinnande inifrån och ut”. Det är litet som att spotta i motvind ibland, men jag har bara helt lugnt konstaterat att ”allt har sin tid” och ”jag bor på helt fel plats” för att bedriva den här sortens verksamhet. Dom som gör det i Stockholm med omnejd kan försörja sig på verksamheten. Nå, den dagen kan jag nog se mig i månen efter men det gör ingenting, det kommer det som skall komma.

Strax efter jul fick min mamma cancerdiagnos, efter att ha gått på utredningar sedan slutet av november. Men jag tror ändå det var en lättnad att få veta vad som plågat henne. Hon började sin strålnings- och cellgiftsbehandling 30 januari och i måndags fick hon sista behandlingen. Jisses vad fort tiden har gått. Men knappast för lilla mamsen. Senast jag pratade med henne så sa hon att ”nu är jag skitless på det här eviga rännandet”!! Men utöver denna spontana känsloyttring över eländet så har hon hållit modet uppe. Min duktiga, starka lilla mams! Ja, en eloge till alla som orkar hålla modet uppe mitt i alla cellgiftsbehandlingar och strålningsbehandlingar. Jag lyfter verkligen på hatten för er allihop!!

För övrigt har jag inte varit med om något direkt revolutionerande.  I tisdags började jag på fysioterapi för att försöka hitta de muskler jag förmodas ha i mitt vänstra knä. Fysioflickan hittade dem, så nu är det bara att börja träna!! Det är första gången sedan 1983 som jag får rätt behandling för detta knä, så det ska bli spännande att se vart det leder.. Mitt delmål är att komma upp på cykeln utan att yla i högan sky när jag ska trampa! Fysioflickan säger att det borde låta sig göras… Håll tummarna!

Idag har vi i alla fall haft varmt och gott, våren har gjort sitt intåg ska vi hoppas!! Flera såna här dagar på raken och man är snart människa igen! Ha det gött allihop, och kom ihåg; ”de ska va gött att leva, annars kan de kvetta”….

Ujujujjjj

14/03/2011

—- Att en måndag kan gå så fort!! Det hade jag faktiskt ingen aning om. Annars brukar den veckodagen vara extremt trög, i alla fall för mig. Nå, den är undan nu, och imorgon hoppas jag på samma flyt för jag ska på kurs på kvällen. Man vill ju vara pigg och på alerten när det kommer till ”uppföljning” av tidigare kurser. Just nu har jag en sådan känsla, att allt som INTE är bokföring, bokslut eller deklarationer är ett välkommet avbrott som jag gärna hoppar på. Å andra sidan kan jag ju inte hoppa på alla ”bananskal” jag hittar, då blir jag ju aldrig klar med ovannämnda. men efter en titt på min lista så kan jag i alla fall konstatera att jag är på den ”bättre sidan”, och kan se ljuset i tunneln. Som jag sagt så många gånger tidigare; man ska inte klaga!! Man har ett jobb och man har valt det själv. Men ibland måste man få marra, bara liiite….

Jag har hela dagen tänkt på de där stackars Japanerna, som blev både omruskade och dränkta under fredagen! Och här går man och gnäller om man blir lite våt om fötterna i snöslasket. Om vi bara visste hur bra vi har det här uppe i kalla norden!!! Man förstår inte vidden av hela eländet förrän man är mitt i det, så det lönar sig inte att spekulera. Inga bilder i TV och tidningar kan på riktigt återge det helvete dom genomlever nu. Usch, stackrarna.

Jag testade vår nya spis med cirkulationsugn i helgen, och det var kul. Lilla mammas spontana kommentar när jag berättade att vi köpt spis med keramikplatta var: ”Oj vad härligt! Men vad är cirkulationsugn för något?” Det blev att förklara ett fenomen som jag knappt visste något om själv. Tänk att kunna skjutsa in två plåtar med bullar samtidigt! Nåja, i mitt fall blev dom inte klara riktigt samtidigt, men det hade jag inte väntat mig heller (lite för bra för att vara sant), och det stod dessutom i instruktionerna att så kunde vara fallet. Dom var i alla fall vackert solbrända inom utsatt tid, och det var huvudsaken! Och det gick att äta dom också. Alltid kul med ny teknik, och jag har väl aldrig läst en instruktionsbok så noga som denna ”spis-bibel”.

Nu får den här burken vara för mig, jag skall gå in och ge mig hän till Richard Olsson och ”Vem Vet Mest”, och förstås makens sällskap. Ha en skön måndagkväll gott folk, och kom ihåg;
det är bara tre dagar kvar till fredag!

Händelserik vecka, må man säga!

11/03/2011

Ännu en vecka till ända, och en händelserik sådan måste jag säga! Måndagen inleddes med ambulansfärd för gubbens vidkommande. Han åkte på ryggskott!!! Och då hade han redan bokat tid till företagsläkaren för att få läkarintyg på grund av influensan (den han fick av mig, ni vet). Han satt vid kaffebordet och hostade så det var något alldeles hemskt. Sedan gick han och lade sig en stund innan han skulle åka till läkaren, men när det var dags att stiga upp så fick han åla sig ur sängen och krypa ut i hallen, vidare från hallen till vardagsrummet. Där tog det slut för honom! Krafterna, alltså. Jag sade att ”nu ringer jag och avbokar tiden hos företagsläkaren och sen ringer jag efter ambulans!”. Inga motargument kom, och de skulle inte ha hållit heller, för den delen. Ambulansen kom och killarna fick lirka in båren i vardagsrummet, för våra dörrhål är inte gjorda för vare sig ambulansbårar eller rullstolar. I det här huset ska man inte bli invalid, minsann. Jag åkte efter i min bil med skor, plånbok och annat nödvändigt! För att göra en lång historia kort, så fick han ganska snabbt hjälp, så det blev ”bara” två timmar på Hälsocentralen, varvid han fick två maffiga sprutor och en del piller. Sen hem igen, också med ambulans. Läkaren sa att han inte skulle kunna ta sig in i en bil i det skicket. Än mindre ur densamma.

Tisdagen gick bra, gubben höll låg profil för han hade inte så mycket annat att välja på, stackarn. Onsdagen gick bra ända fram till lunch. då sa vår spis upp kontraktet med oss med buller och bång. D.v.s. huvudsäkringen gick tillsammans med spisen. Det blev för maken att klättra upp på vinden bland alla övergivna getingbon för att hitta huvudsäkringen, och samtidigt plocka med sig spritköket från garaget. Jag var mer orolig för hans rygg än han var själv, och han kom både upp och ner tillbaka. Så mat fick vi i alla fall. Jag har en mycket kreativ man, ibland brödlös men aldrig någonsin rådlös! Efter maten åkte guben till fysioterapi  och därefter for vi på spisjakt. Jag tyckte synd om maken och hans rygg, men inte ett pip kom över hans läppar! ”Så länge det håller så rör jag på mig” var det korta svar jag fick när jag uttryckte min oro.

Igår fick vi hem den nya, och den är en hel vetenskap. Ni lär nog få höra om ”novisen vid spisen” snart.. Tänkte testa ugnen med ett bullbak imorgon. Spisen har cirkulationsugn, bevars. Men man behöver ju inte använda den första gången.

Samtidigt passade jag på att köpa ny telefon åt mig. En liten vetenskap den också! Inte en ”touch-screen”, nej tack!!! Har fått nervsläpp på min kära mans telefon som är av det stuket, så det räcker bra med en sådan i hushållet. Men den här är nog ganska avancerad för en gammal tant, den också. Jag var redan färdig att slänga den i första bästa vägg när den ringde första gången. Jag svarade men hörde inte ens en viskning från andra sidan. Det kom en del mindre vackra okvädelser, och jag provade ringa till flera med samma resultat. Alla hörde mig svära, men jag hörde inte vad dom svarade! Det gick en stund, sen tittade jag närmare på ”luren” och upptäckte att jag hade handsfree:n inkopplad! Jag köpte nämligen en ny sådan också, och trodde den var urkopplad. Så var alltså inte fallet. Nu är vi i alla fall vänner igen, min telefon, bluetoothen och jag. Lite synd tillika, för nu har jag ju ingen orsak att ta den där lilla sötnosen i ”nackskarven”, som sålde telefonen åt mig. Han sa att jag skulle få göra det om det strulade. Han var sååå pupsig den unge mannen, så jag önskade mig nästan 35 år yngre, men bara nästan… (Vaddåådå, titta får man väl fast man är gift??).

(Kan ju berätta att min gubbe är i ganska hyfsat skick idag, med tanke på vilken total kardinallåsning han hade i måndags! Åtminstone har han väldigt svårt att vara stilla…. Som bäst är han ute och ”testar snöslungan” för naturligtvis måste det ju snöa idag. Men å andra sidan, vad är litet snö mot det helvete Japanerna genomlider just nu….)

Jag ska gå och slänga mig rak, för det är fredag kväll med allt vad det innebär av simning och vattengymnastik. Pust och stön. Flickungen satte verkligen fart på gummorna idag! Ett trevligt veckoslut till er alla!